Har inte skrivit på länge som vanligt men idag känner jag för att skriva av mig en aning, kanske för att bearbeta mina egna känslor.
Vet inte riktigt vad jag ska ta mig till, bara går omkring som en zoombie här hemma och gråter en skvätt då och då och ibland får jag riktig ångest i min andning oxå...allting är ett enda virrvarr, vet varken ut eller in men känner ändå att jag tog rätt beslut idag, jag tror att det hade varit ännu värre om jag gjort steget fullt ut.
MIn lilla misse smulan har ju kräkt i ca 3-4 dagar..så fort hon åt så tog det inte merrän ca 10 minuter innan hon fick upp det igen..osmält mat.
Liknande tendenser hade hon för ett år sen, i Januari månad 2013 med kräkningar då jag oxå var och kollade henne hos oxieläkaren, hennes tarmar var då som ballonger fick jag reda på, hon fick antibiotika och efter det blev hon ju faktist bra och sen har hon levt som vanligt typ.
Nu när jag var uppe med henne hos läkaren så såg han något på röntgen lixom förra gången..enda skillnaden var att han denna gången ville öppna upp henne för att kolla så inget fastnat i tarmen på henne.
ETT JÄTTEJOBBIGT BESKED BARA DET!! :(
När jag sen hämtade henne klockan 18 igår så fick jag besked på att hon ev har cancer i hela tarmen...han ritade och förklarade men jag tog såklart inte alla orden till mig eftersom jag kom in i ett chocktillstånd!
Jag frågade vad han rek...och efter mycket om och men så sa han avlivning.
Orden jag kommer ihåg var i alla fall att han skickat iväg två vävnadsprov till labb men att det tar ca 10 dagar innan man får besked.
Det bestämdes att jag skulle komma dagen efter ( som idag då ) klockan 10 för att ta bort mitt älskade hjärta.
LIsette följde med, och hon har verkligen varit en stöttepelare hela tiden...även hon hade tårarna långt upp i ögonen men jag känner Lisette..hon ville göra detta för mig, hon vet hur svag jag är för smulan och ja rent ut sagt så har hon sitt hjärta på rätta stället och jag älskar henne för det!
När vi sen väl kom in till läkaren så kände jag bara *detta är fel* jag kan inte göra detta förrän jag vet till 100 % att det är cancer hon har...menar tänk om det är samma problem som hon hade för ett år sen? då blev hon ju bra? LIka mycket tänker jag på att det kanske kan ha varit för ett år sen hon hade första anlaget av cancer? och att det sen bara har spridit sig mer och mer? Frågorna är många, men i alla fall så kunde jag bara inte ta bort henne idag, hon är för pigg för det kan jag tycka..och hon verkar inte ha ont! Jag vill helt enkelt vänta tills provsvaren kommer, Då först kan jag börja bearbeta om att hon kanske har cancer och sen ta ställningar utifrån det!
Det första jag måste observera är ju om hon får behålla maten hon äter, hur hennes allmäntillstånd ändras, om hon går ner i vikt etc..etc..
JUst nu lever jag på hoppet att det ev bara är som förra gången..att hon blir fri från sina kräkningar och att hon får behålla sin mat, att det ev är en infektion i tarmarna isället för cancer! och naturligtvis att hon blir sitt gamla jag igen, vilket hon inte är i dag, men pga dom öppnat upp henne ju! <3
mitt lilla gull
bli nu bra!
Jag är oxå en människa som helst av allt skulle vilja gå och lägga mig och sova bort tiden tills allt elände lixom är borta, därför är det sååååå skönt att ha någon som kan stötta upp när allt är svårt, jag har lixom svårt att se det negativa...vill vakna upp när det börjar bli positivt igen, jag anser mig själv som ganska svag i svåra situationer, speciellt om det gäller mina närmaste, vill ha någon som styr upp det hela,,stöttar helt enkelt! och i detta fallet är det min älskade dottra LIsette som verkligen varit stark istället för mig.
NU BER JAG FÖR DIG MIN ÄLSKADE LILLA SMULABULA, LÅT DETTA BARA VARA EN AV DINA ALLA DRABBNINGAR DU VARIT MED OM. LÅT MIG FÅ BEHÅLLA DIG FULL AV LIV OCH GLÄDJE. LÅT MIG FÅ HÖRA DIG SÄGA *MAMMA* YTTERLIGARE FLER GÅNGER!
ÄLSKAR DIG MITT LILLA HJÄRTEGULL FRÅN JORDEN TILL SOLEN OCH HELA VÄGEN TILLBAKA IGEN!
